Vad mina gamla ”gårdapapper” berättar om Intakans historia.

Av Ralf Espefält

Gårdapapperens historia.

Omkring 1950, några år innan min farfar avled, fick jag av honom en liten kista innehållande diverse gamla dokument (”gårdapapper”) rörande gården Intakan i Fredsbergs socken och Vadsbo härad. Gården innehades av mina farföräldrar fram till 1945 då den såldes efter att varit i släkten åtminstone ca 250 år. Gårdapapperen utgörs av diverse lagfarter, bouppteckningar, auktionsprotokoll, kontrakt av olika slag etc, som samlats och bevarats av Intakans innehavare genom åren. Anledningen till att jag fick överta dessa dokument var nog delvis att jag, som då var i skolåldern, lyckades tyda en del av den gamla handstilen, vilket uppskattades mycket eftersom farfar själv inte lyckats läsa de gamla handskrifterna. Även om de gamla papperen inte utgör något komplett och ordnat arkiv har de en hel del att berätta om Intakan och dess invånare genom åren, något som jag skall ge några exempel på här.

Intakan på 1700-talet.

Namnet Intakan nämns första gången i 1624 års jordebok enligt uppgift i boken ”Ortnamnen i Skaraborgs Län” av Ivar Lundahl och kommer av fornsvenska Intaka för ”mark som intages till odling”. I början av 1700-talet hette innehavaren Per Michelsson, vilket framgår av det äldsta av gårdapapperen, som är från 1719. Uppenbarligen var det litet si och så med grannsämjan på den tiden, för detta papper är ett utslag från ”Wadsbo härads ord. Ting i Kiekestad”, dit Per Michelsson besvärat sig för att han uppodlat en liten ”Intägt…allmänningen kallat; men att de närmast derintill boende hemmansåboer…sig understå gierdesgården deromkring nederrifva, och sina Creatur dersammastädes olofvandes insläppa…”, något som han ville förbjuda. Tinget instämde i Per Michelssons yrkande och utfärdade ett vite om 10 Riksdaler silvermynt för den som i fortsättningen rev ned gärdsgårdar eller släppte in kreatur på Intakans mark. Om detta hjälpte förefaller dock ovisst eftersom motsvarande vitesförelägganden görs i utslag från häradsrätten år 1797 och 1826. Det senare utslaget är enligt anteckning på dokumentet uppläst i Fredsbergs kyrka årligen så sent som 1847-1853.

Nästa händelse i Intakans historia som gårdapapperen berättar om är från slutet av 1700-talet. Ägare då är Anders Bengtsson och Greta Persdotter. Greta är, enligt vad jag kunnat finna, dotter till Petter Nilsson (1708-1771) och Maria Persdotter (1699-1781) i Intakan och den senare troligen dotter till ovan nämnde Per Michelsson. I november 1796 säljer Anders och Greta halva gården till sin måg Lars Jonsson i Jordansgård (även kallad Gunsgård) i Espäng samtidigt som hustrun Maria Andersdotter får den andra halvan i arv. Köpeskillingen är 240 Riksdaler specie och fastebrev beviljades av häradstinget den 8 okt 1798 i ett magnifikt utformat dokument, som börjar ”Kongl Maij:sts Min Aller Nådigstes Konungs Trotjenare och Häradshöfding öfver Wadsbo, jag Johan Richert Gör härmed wetterligt och Allmänt Kunnogt att år efter vår Herres och Frälsares JESU CHRISTI nåderika Börd, det ett tusende sjuhundrade och på det nittioåttonde den åttonde dagen uti october månad…”. Anders Bengtsson hade då avlidit i januari samma år 62 år gammal medan hustrun levde till 1821 då hon avled vid 77 års ålder. Hon bodde då enligt husförhörslängden hos sin son Petter Andersson i Sörgården Espäng.

Livet i Intakan i början av 1800-talet.

Lars Jonsson och hans hustru kom att bruka Intakan till april 1835, då de i ett gåvobrev överlåter gården till sin dotter Greta med make Petter Andersson Jordansgård Espäng. Efter 3 ”uppbud” vid tinget i Hasslerör meddelades fasta den 1 februari 1843. Lars och Maria hade ytterligare en dotter, Maja Stina, gift med Olof Larsson i Sörgården. I samband med överlåtelsen skrevs ett ”HolningsContract” där mågarna och döttrarna åtar sig att förse de gamla med vad de behövde för livets uppehälle, vilket noga är specificerat i kontraktet. De skall bo i Intakan i ”flygan på västra ändan under och öfver” och bla ha ”2 skäpper hvette 5 tunnor råg 1 ½ tunna ärtor 4 ¼ tunna vårsäd” liksom även ”2ne par mansskor 1 par svänska 1 par tuska, 2ne par qvinsskor tuska”.

Lars Jonsson hade uppenbarligen vissa problem med nykterheten och blev omyndigförklarad enligt utdrag från förmyndareprotokollet vid tinget i Hasslerör 24 februari 1835. Omyndigförklaringen gjordes på begäran av mågen Olof Larsson tillika ordningsman i Espängs Rote och skedde ”till förekommande af en fullkomlig förskingring af den egendom som ännu kan återstå” och för att inte ”genom sitt öfverdådiga och oförståndiga lefvande bringa elände och armod öfver sig sjelf, sin hustru och sina arfvingar”. Det framhålls också att han för flera år sedan blivit varnad av ”vedervärdiga Presterskapet” (!), och som bevis är prosten Brandelius’ intyg bifogat. Till råga på allt föreskrev domstolen att beslutet för att vara giltigt skulle kungöras i ortens kyrkor och i tidningarna, det senare dessutom på Lars Jonssons egen bekostnad.

Efter omyndigförklaringen och överlämnandet av Intakan till dotter och måg hölls den 25 augusti 1836 auktion vid Intakan där bla 2 kor (”en Röd och en Hjelmig”) köptes av den nye innehavaren Petter Andersson för 25 riksdaler styck. En del av Lars Jonssons lösöre såldes även, bl a ett par ”brännvinspiper” och en brännvinstunna, något som han förmodligen förväntades inte ha användning för i fortsättningen.

Petter Andersson innehade både Intakan och Jordansgård, men bodde på den senare. Han brukade Intakan (i”utbruk”) till den 4 mars 1844 då gården utarrenderas med omgående tillträde till blivande mågen Johannes Andersson i Rud. I kontraktet för arrendet ingick bl a att ”skall dett hålningsContrackt i alle pungtter uppfullas till di Gammele i Intakan”, dvs till Lars Jonsson och Maria Andersdotter. Ungefär samtidigt tillträdde Johannes Andersson arrende på föräldragården Rud och brukade en tid båda gårdarna. Enligt ett köpekontrakt från1849 blev han ägare till Rud genom att köpa sina tre bröders andelar, vilka han dock sålde tillbaka efter några år.

Intakan på Johannes Anderssons tid.

År 1850 var det dags för Petter Andersson och Greta Larsdotter att även lämna över ägandet av Intakan till nästa generation, vilket sker i ett gåvobrev 19 nov 1850 och en överenskommelse mellan arvtagarna om fördelningen av arvet. Resultatet blir att dottern Maja Cajsa med make Johannes Jonsson i Sörgården får Jordansgård och dottern Anna Greta, sedan 1845 gift med Johannes Andersson i Rud, tillträder Intakan. Eftersom Intakan var högre värderat än Jordansgård skrevs en särskild överenskommelse om kontant kompensation med 166 riksdaler till de nya ägarna av Jordansgård. I överenskommelsen bestäms även att hålning (undantag) till föräldrarna liksom till ”de gamle i Intakan” skall vara gemensam skyldighet. Att det var noga med rättvisan visar bland annat en bestämmelse att ”den gödsel som faller efter Hålningstagarnas kreatur delas lika mellan hålningsgifvarna”.

Intakan brukades av Johannes Andersson och Anna Greta Pettersdotter fram till 1887, dvs över 40 år. Av de bevarade handlingarna att döma var Johannes Andersson en handlingskraftig person, som förutom att bruka Intakan även gjorde en del affärer. Han innehade t ex fädernegården Rud i ett par korta perioder och köpte en ”måsseteg” tillhörig Lilla Lefsäng och belägen vid Godhögens slussar. Även låneverksamhet vittnar dokumenten om, i början inlåning från Örebro Privatbank och Rikets Ständers Bank men under senare tid även utlåning. Att det inte var någon enkel sak att låna pengar av Rikets Ständers Bank framgår av de många domstolsutdrag och intyg som fordrades för att få ut de 575 riksdaler det rörde sig om. I bouppteckningen efter honom ingår fordringar på olika personer med nära sex tusen kronor, vilket var en betydande del av boets behållning.

Diverse stämningar till tinget med växlande framgång bland annat för att driva in skulder och med klagomål över värderingen vid genomfört laga skifte hör också till bilden. Johannes Andersson gick dock på pumpen 1854 när han försökte få bönderna i Brånäng att flytta en stuga med ”avl soldaten J Brans enka”(i fortsättningen av dokumentet benämns soldaten Brånstedt) från Intakans mark, där den hamnat vid det laga skiftet. Domstolen tyckte inte att fanns skäl att flytta på änkan, men dömde salomoniskt parterna att kvitta sina rättegångskostnader. För min personliga del gav detta papper en aha-upplevelse då jag plötsligt förstod varför mina farföräldrar, när jag i början av 1940-talet vistades hos dem i Intakan, kallade den lilla gläntan i skogen mot Brånäng för ”Bransa”. Då var dock stugan borta så vitt jag minns!

Johannes Andersson och Anna Greta Pettersdotter hade tre söner och fyra döttrar. Dottern Mathilda som var född 1849 gifte sig med Carl Johansson från Östra Böckersboda och blev min farfarsmor. Av sönerna emigrerade en, Carl August, till Australien där han gifte sig och fick två barn, vilket en del skriftväxling med ambassaden i Sydney i samband med arvsskiften vittnar om. En annan av sönerna, Lars Johan, övertog bruket av Intakan år 1887 och som ägare efter Johannes Anderssons död 1892. Den äldsta dottern Margareta (Maja Greta, MajGret), född 1845, förblev ogift och bodde länge i Intakan, men slutade sina dagar i Färed 1919. Hon var sömmerska men ägnade en del av sin tid åt att skriva vers, som enligt Fredsbergs krönika ”vittnade om fromhet och poetiskt sinne”. Jag har ett 25-tal dikter av Maja Greta Johansdotter upptecknade. I Fredsbergs krönika återges också några exempel på hennes alster, bland annat finns på sid 262-263 en dikt ”Från Intakan 1904”, som börjar:

Här jag bor uti min vrå

Stora världen skild ifrå’

Vad det här är tyst och stilla,

är så tyst och stilla.

Bäcken sorlar, göken gal

Uti sommarmorgon sval

Lärkan drillar, trasten sjunger,

djupt i skog han sjunger.

Björken står nu klädd som brud

I sin gröna sommarskrud

Skön och hög, ja majestätisk,

hög och majestätisk.

På bild 3 visas hur huvudbyggnaden i Intakan såg ut vid tiden runt förra sekelskiftet. Personerna på bilden är troligen Lars Johansson med familj. Enligt en anteckning på baksidan av fotot är huset byggt år 1776.

1900-talets första hälft.

Lars Johansson innehade Intakan till 1914 då min farfar Gustaf Karlsson med hustru Maria född Rud (syster till fotografen Erik Rud) tillträdde gården och bosatte sig där med sina sex barn födda 1906-1912. De köpte gården formellt av Arvid Gustafsson Riksberg, som på våren 1913 tecknat köpekontrakt med Lars Johansson. Han tillträdde dock aldrig utan sålde vidare efter några månader, dock efter att ha förbehållit sig avverkningsrätten till skogen. Gustaf och Maria med de sex barnen flyttade dock inte in i den gamla huvudbyggnaden utan i en senare byggd stuga nära den bäck som ”moster Majgret” diktar om. På bild 4 ses hela barnaskaran samlad framför detta hus. ”Gamlastugan” användes under tiden fram till 1945 som drängkammare och det gamla köket som verkstad enligt vad jag minns. Den revs därefter av de nya ägarna för att ge plats åt en ny bostadsbyggnad.

Under den första hälften av 1900-talet skedde en stark utveckling av jordbruket, oxarna försvann och den maskinella utrustningen utvecklades. Ett viktigt steg var elektrifieringen, där ett kontrakt med Töreboda Elektricitetsverk visar att Intakan fick tillgång till elkraft den 1 oktober 1919. Priset för elenergi var då 32 öre per kWh för belysning och 18 öre per kWh för motorenergi eller 1:- kr per hektar för tröskning.

Mina farföräldrar innehade och brukade Intakan till 1945 då försäljning skedde och gården frånträddes den 14 mars. Eftersom ingen inom familjen var intresserad att driva jordbruk skedde försäljningen till utomstående och Intakans flerhundraåriga epok som släktgård upphörde.